Säkerheten i dagens värld, kolumni, Hufvudstadsbladet, 2.4.2002

Erkki Tuomioja

Säkerheten i dagens värld

- kolumn för Hbl 2.4.2002

Den elfte september har utan tvivel varit en viktig vändpunkt i världshistorien, även om det är annu svårt att känna igen alla dess följder.

Men för att förstå hoten mot vår säkerhet och hur best avvärja dem i dagens värld, är det nödvändigt att erinra de andra stora vändpunkter efter andra världskriget som också har haft fundamentala följder för säkerheten.

Den första är sprängningen av atombomber i Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945, som inledde massförintelsevapens tid. Inom några år hade Sovjetunionen också kärnvapen. Och inte bara USA och Sovjet, och inte heller bara kärnvapen, utan också kemiska och biologiska vapen som hade en likadan massförintelsepotential.

Alla tidigare uppfinningar i vapenteknologin hade snart också använts för att driva politiska mål med militära medel, men med massförintelsevapen i båda stormaktenas händer blev det otänkbar. Deterrens och MAD-doktrinen - Mutually Assured Destruction - blev garanter för freden, även om det inte kändes särskillt förtroelseingivande.

Också de konventionella vapen ock krigsföringssätt utvecklades med bl.a. den följd, att civilbefolkningen blev alltmer utsatt. I första världskriget var civiloffren 10 % av alla, i andra 50 %, i Vietnam 90 %, i Libanons inbördeskrig 98 % och den elfte september 100 %.

x x x

År 1989 föll Berlin-muret och det kalla kriget blev historia. Men för de flesta i världen blev livet knappast tryggare. Den traditionella formen av krig mellan stater - för vilket såvel upprustningen i alla länder såsom hela det internationella säkerhetssamarbetet med militärä allianser osv hade inriktat sig - hade blivit allt mer osannolikt, medan nya hot mot säkerheten trängde sig fram.

Även om dessa hot - miljöforsämring, och -katastrofer, nya smittosjukdomar såsom HIV/AIDS, organiserad internationell kriminalitet, droger och människohandel, interna konflikter och sammanbrott stater, flyktningsrörelser och terrorism - kan leda till väpnade konflikter, är de oftå sådana som i en mycket ringa grad om alls kan avvärjas med militärä medel.

För det andra är de sådana som ingen stat kan skydda sig från genom att isolera sig från det internationella samarbetet bakom murar och förstärkad gränsbevakning. För att avvärja dem behövs det tvärtom ökad internationell samarbete på multilateral grund i FN och andra sammanhang.

x x x

Vi i Europa har lärt oss detta efter hårda erfarenheter, och den är grundtanken bakom den europeiska integrationsutvecklingen. För USA har historien varit annorlunda med den följd, att isolationism och unilateralism har fått bredare understöd. Vi får fortfarande inte bara vänta men också arbeta för, att den elfte september skulle har förstärkt förståelsen för multilateralismens nödvändighet. Ett exempel av vad den konkret betyder är Afghanistan där det internationella samfundet nu arbetar med ett bred urval av olika militära, civila, sociala och ekonomiska instrument.

Samtidigt som vi satsar på att utveckla dessa mångsidiga krishanteringsinstrumenter bör vi inte glömma att också nedrustning och vapenkontroll är nödvändigare än någonsin. Om USA och andra länder med stora arsenal av olika massförintelsevapen inte vill binda sig till att skära ned dessa arsenaler och till effektiv internationell övervakning av dessa är det fåfängt att tro att man kunde förhindra spridningen av dessa vapen på ett sätt som kan endast leda till att också terrorister och andra kriminella för eller senare får tillgång till dem.