Etusivu 2002
14.11.2002

Vad kan hota demokratin i Europa. Inledningsanförande 14.11.2002 vid Stockholmsseminariet

Utrikesminister Erkki Tuomioja Inledningsanförande 14.11.2002 vid Stockholmsseminariet

GLOBALISERING, OJÄMLIKHET, OTRYGGHET OCH INTOLERANS HOT MOT DEMOKRATIN I EUROPA?

Demokrati är inte ett begrepp som endast hör hemma inom den politiska terminologin. Min uppfattning om ett demokratiskt samhälle utgår från att centrala innehållsmässiga kriterier skall vara uppfyllda. Jämlika mänskliga rättigheter för alla och en fungerande rättsstat är viktiga beståndsdelar. I en fungerande demokrati skall människorna ha en tryggad grundläggande utkomst och de skall uppleva att de har möjligheter att påverka samhället.

Händelserna under fjolåret har försvagat känslan av trygghet. Det står allt klarare att medborgarnas trygghet inte enbart, om alls, kan bygga på ett resonemang i traditionella militära termer. Människorna upplever att säkerheten ifrågasätts av nya hot. Under det gångna året har terrorismen varit synnerligen aktuell, men vi har också upplevt andra hot, allt från miljökatastrofer till ökad organiserad brottslighet. Det är självklart att de åtgärder som vidtas mot dessa hot mot demokratin skall respektera de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen.

Den stora otrygghet som medborgarna känner utgör ett hot mot demokratin och mot en stabil samhällsutveckling. Otryggheten eller åtminstone känslan av att din egen ställning är hotad kan bottna i olika omständigheter. I flera länder har det blåst nyliberala vindar som, helt avsiktligt, medfört ökad ojämlikhet och större inkomstskillnader. Samhället har allt tydligare delats upp i dem som klarar sig och dem som hotas av mer eller mindre permanent utslagning.

Men nyliberalismen i dess mest renodlade form kan undergräva demokratin också på ett annat sätt, nämligen genom att förneka att det egentligen finns reella valmöjligheter i politiken, det finns bara TINA – There is No Alternative – det enda alternativets politik. Om man anser, såsom Margaret Thatcher en gång gjorde, att det finns inte något samhälle – ”there is no such thing as society” – förnekar man samtidigt medborgarskapets och rösträttens betydelse och reduserar människans roll som beslutsfattare endast till konsumentens roll på marknaderna, där jämnlikhet betyder att varje euro väger lika mycket, oberoende av hur dem fördelas människorna emellan.

Detta har kunnat leda till att människorna tappat tron på de traditionella politiska aktörerna och på möjligheterna att påverka samhället. I vissa fall har också traditionella vänsterväljare som upplevt sina positioner hotade i samhället och sina påverkningsmöjligheter allt mer irrelevanta, övergått till att stödja rörelser på yttersta högerkanten. Detta har skett till exempel i Frankrike.

I det följande kommer jag att ta upp vissa omständigheter som utgör ett hot mot demokratin och den stabila samhällsutvecklingen på det nationella, det europeiska och det globala planet.

Det nationella planet

Det har visat sig att det nordiska välfärdssamhällets grundläggande idé är inte bara hållbar men också en avgörande konkurrensfördel också under nya förhållanden. Man skall självfallet inte styvsint hålla fast vid existerande strukturer i välfärdssamhället, till exempel vid vissa stödformer. Det väsentliga är i stället att individen skall kunna se på sin ställning och sin framtid med tillförsikt och att man strävar efter jämlikhet med hjälp av olika samhällspolitiska medel. Välfärdsstaten har förbundit sig till jämlikhet och dessa mål har inte blivit föråldrade på något sätt.

Icke-diskriminering och jämlikhet är centrala begrepp på området för de mänskliga rättigheterna. Finland betonar att de mänskliga rättigheterna är globala och odelbara. För samhällets och individens välfärd är det viktigt att såväl de traditionella medborgerliga och politiska rättigheterna som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna genomförs så väl som möjligt på det individuella planet. Gränsen mellan dessa två grupper av rättigheter är faktiskt inte alltid helt klar. Den för en fungerande demokrati viktiga rätten att organisera sig fackligt hör till exempel till båda kategorierna.

Med hänsyn till detta är Finlands förteckning över de grundläggande fri- och rättigheterna synnerligen modern. I förteckningen ingår de traditionella medborgerliga rättigheterna men också ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter. Rätten till en minimiutkomst har till och med formulerats som en subjektiv rättighet. De finska grundläggande fri- och rättigheterna omfattar dessutom också rätten till en sund miljö. För individen är det förstås viktigt att samtliga rättigheter förverkligas jämsides, så bra som möjligt. Att medborgarna hyser ett grundläggande förtroende för att de olika rättigheterna förverkligas relativt väl och jämsides, utgör en av grundstenarna för stabilitet i samhället.

Det europeiska planet

Vi kan vara nöjdt över att utvecklingen i EU angående de grundläggande rättigheterna har avancerat under de senaste åren. Stadgan om de grundläggande rättigheterna, som antogs i Nice, innehåller på samma sätt som den finska grundlagen hänvisningar såväl till medborgerliga rättigheter som till ekonomiska och sociala rättigheter. Att det finns ett omnämnande av rätten till god förvaltning, som tillkom på finskt initiativ, är viktigt för öppenheten och demokratin. Dessa utmaningar angående god förvaltning och särskilt angående ökad öppenhet är centrala i arbetet för ett allt mer demokratiskt EU. EU:s framtidsdebatt bör alltså i tillräcklig utsträckning beakta både dessa utmaningar och arbetet för ett ökat förtroende från medborgarnas sida för verksamheten i de europeiska institutionerna.

Demokratin och de mänskliga rättigheterna i EU kunde också främjas om unionen tillträdde Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Detta initiativ som Finland och Sverige arbetat för skulle tillföra de mänskliga rättigheterna en internationell övervakningsmekanism också för arbetet i EU-institutionerna. För demokratin i vår världsdel är det viktigt att de befintliga mekanismerna för de mänskliga rättigheterna särskilt Europakonventionen och domstolen i Strasbourg förblir trovärdiga och funktionsdugliga också i fortsättningen. Detta ökar de europeiska medborgarnas tro på möjligheterna att förverkliga sina rättigheter. Regelverket om de mänskliga rättigheterna skall inte få avvika mellan EU-länderna å ena sidan och områdena utanför EU å andra sidan. En EU-anslutning till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna skulle främja framtagandet av enhetliga regler för de mänskliga rättigheterna i Europa.

Den finska politiken på området för de mänskliga rättigheterna fokuserar kvinnors, barns, minoriteters och ursprungsfolks rättigheter. Dessa prioriteringar har vi valt för att dessa grupper ofta får sina rättigheter sämre tillgodosedda än andra grupper. Dessutom har minoriteternas rättigheter ett direkt samband med tryggheten och stabiliteten i samhället. Konflikter och osäkerhetsfaktorer i samhället bottnar ofta i etniska motsättningar, och minoriteter görs ofta till syndbocker för missförhållanden dem har ingentig att göra med.

I ett europeiskt sammanhang utgör romernas ställning ett aktuellt exempel på minoriteternas på många sätt problematiska situation. Det bor romer i så gott som samtliga europeiska länder, sammanlagt är de ungefär 10 miljoner. Överallt utgör de dock en klar minoritet och de har svårare än genomsnittsbefolkningen att påverka genom normala demokratiska kanaler i frågor som gäller dem själva. Finland har lagt ett initiativ om att grunda ett europeiskt romskt forum (European Roma Forum) vid Europarådet. Romernas organisationer i Europa stöder aktivt detta projekt. De anser att det förbättrar den romska befolkningens möjligheter att delta i beslut i Europa.

Det globala planet

Ett viktigt tema i globaliseringsdebatten har gällt det hot mot demokratin som den globaliserade ekonomin utgör. Man har fäst uppmärksamhet vid att det demokratiska beslutsfattandets rörelsefrihet minskar i nationalstaten till följd av internationaliseringen och liberaliseringen av kapitalets rörelser. Också i de industrialiserade länderna förändras demokratins verksamhetsfält genom denna utveckling, men situationen är mest problematisk i de länder i tredje världen där de ekonomiska och kanske också demokratiska strukturerna än så länge är allt för svaga för att utgöra en tillräcklig motkraft till de multinationella företagens makt.

Kritik mot globaliseringsutvecklingen har också anförts ur perspektivet att den ökar ojämlikheten och inkomstskillnaderna, såväl inom länderna som mellan dem. Större ojämlikhet i samhället ger större instabilitet. Det samma gäller då man talar om ojämlikhet mellan staterna. I förlängningen kan situationen leda till bl.a. okontrollerade flyttningsrörelser och svagare internationell säkerhet.

Det är skäl att ta kritiken mot globaliseringen på allvar. Utmaningarna gäller förvisso också Europa och samtliga europeiska stater. Själv anser jag dock att det finns klart positiva aspekter på globaliseringstemat. Genom att utveckla instrumenten för hanteringen av globaliseringen kan man försöka eliminera de värsta missförhållandena och ge rum för en positiv utveckling.

Det är också viktigt att nya perspektiv har öppnats för den internationella medborgarverksamheten, bland annat genom kommunikationskanalerna över Internet. Frivilligorganisationer på olika håll i världen har snabbt tillägnat sig de möjligheter som de nya kommunikationskanalerna erbjuder. Det har till exempel blivit allt svårare att hemlighålla kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Erfarenheterna visar att också stater som gör sig skyldiga till kränkningar av de mänskliga rättigheterna är känsliga för att information om deras göranden och låtanden blir internationellt känd.

Ett annat positivt exempel är arbetet som syftar till att påverka de internationella företagens verksamhet. I dag utvecklar till exempel de finska företag som arbetar internationellt och även många andra företag olika koder för att säkra ansvarsfull verksamhet med hänsyn till miljön och de sociala rättigheterna. Centralt i denna företagsverksamhet, som hör samman med hållbar utveckling, är utan tvekan det faktum att upplysta konsumenter och folkrörelser kräver ansvarskännande verksamhet och styr sina uppköp till företag som fungerar enligt detta.

Dessa positiva exempel visar att globaliseringsutvecklingen inte bara ”kommer” utan att det är fråga om en helhet som kan påverkas också inom ramen för nationella och internationella demokratiska tillvägagångssätt.

Rasism och intolerans

Vid en granskning av demokratins funktionsduglighet betonas toleransens och den ömsesidiga solidaritetens betydelse på såväl det nationella, det europeiska som det globala planet. När hoten mot demokratin granskas ser man också att all slags intolerans i allmänhet och rasistiska fenomen mot invandrare och minoriteter i synnerhet utgör centrala fenomen. Därför vill jag till sist ta fram dels solidariteten, dels intoleransen som dimensioner för en fungerande demokrati.

Våldsamma rasistiska handlingar mot invandrare har vållat uppståndelse på olika håll i Europa under de senaste åren. Man bör självfallet inte generalisera situationen och alltför ensidigt tolka det hela så att den allmänna opinionen i Europa kapitulerat inför främlingshatet.

Själv tror jag att den europeiska traditionen beträffande respekt för de mänskliga rättigheterna och de medborgerliga friheterna är väldigt stark i det långa loppet. Till exempel är det bland finländarna vanligt att anse att vi skall ta emot dem som blivit tvungna att lämna sina egna länder av de skäl som anges i flyktingkonventionen. Solidariteten finns också kvar i den meningen att de senaste utredningarna visar att majoriteten av finländarna vill att vårt land skall öka utvecklingsbiståndet så att det närmar sig FN:s allmänna målnivå.

Händelserna under det senaste året visar dock att situationen kan ändras. Händelserna den 11 september och utvecklingen efter detta har fått många att känna oro för att rädslan för islam, islamofobi, skall sprida sig. Å andra sidan har det skärpta läget i Mellanöstern medfört att judars rättigheter kränkts och brott förekommit bl.a. mot synagogor också i Europa. Åtminstone i vissa fall har gärningsmännen tillhört den arabiska befolkningsgruppen och upplevt frustration och vanmakt inför händelserna i Mellanöstern. Den internationella situationen har alltså direkt påverkat situationen på gräsrotsnivå i Europa.

Regeringarnas ansvar är stort då situationen är instabil. Olika signaler kan ha stor betydelse för den allmänna opinionen och de kan påverka utvecklingen, till exempel i fråga om dolda rasistiska attityders förutsättningar att blossa upp som kränkningar av minoriteters rättigheter. Till exempel kan en populistisk politisk debatt erbjuda ett tillväxtunderlag för främlingsfientliga röster och så att säga legitimera dem inom ramen för en godtagbar attitydskala.

Det är särskilt viktigt att det inte kan sägas att inflyttningen till ett land och frågor som gäller den utländska befolkningen är okontrollerade på något sätt eller att myndigheterna inte har möjligheter att klara av dem. Till Finland har det tills vidare anlänt rätt få asylsökande. I vissa fall till exempel då somalierna började anlända till landet i början av 1990-talet har dock medierna förmedlat en bild av en situation som på något sätt står utanför kontroll. Följden har varit att de utlänningsfientliga attityderna stärkts på ett klart synligt sätt.

En ansvarskännande regering förbinder sig till att skydda de grundläggande rättigheterna som tillkommer varje människa och att också i den offentliga debatten föra fram denna övertygelse. Man bör till exempel inte vidta ändringar av utlänningslagstiftningen på alltför lösa grunder enligt dagskonjunkturerna, utan utlänningspolitiken bör vara så långsiktig och övergripande som möjligt. På detta sätt kan man bidra till stabiliteten i samhället och förebygga sådana växlingar i attitydklimatet som kan underblåsas av en populistisk och kortsiktig debatt.

Å andra sidan vill jag klart påpeka att en ansvarskännande politik som förbundit sig till de mänskliga rättigheterna förutsätter att dessa rättigheter förverkligas för samtliga individer. Även de som tillhör minoriteter skall efterleva de grundläggande friheterna och de mänskliga rättigheterna. Ofta hänvisar man särskilt för kvinnors och barns del till kulturella eller religiösa faktorer som hindrar att rättigheterna genomförs fullt ut.

De mänskliga rättigheterna är universella. Även om de mycket allmänt formulerade reglerna tillåter olika sätt för genomförandet det finns ju också olika valsystem i demokratierna kan kränkningar av de mänskliga rättigheterna aldrig rättfärdigas genom åberopande av kulturella orsaker eller motsvarande skäl. Sådan ”förståelse” är oriktig tolerans.

De mänskliga rättigheterna förutsätter en jämlik och icke-diskriminerande behandling av alla. Ett genomförande av rättigheterna förutsätter också solidaritet och gemensamt ansvar såväl inom samhället självt som på det internationella planet. Att förbinda sig till dessa utgångspunkter är en insats för konsolideringen av demokratin i Europa.

Till slut vill jag ännu hänvisa till en viktig sak. Hur impopulära och t.o.m. avskydda politikerna i allmänhet och partipolitikerna i synnerhet än är idag, bör vi komma ihåg att det inte finns ett enda exempel av en äkt fungerande demokrati i världshistorien till vars kännetecken inte skulle ingå fritt etablerade politiska partier som konkurrerar sinsemellan i fria val. Att försvara demokratin innehåller också ett försvar av politiska partier och omsorg över deras oberoende av hemlig och privat finansiering.

1.1.2002

Tage Erlander: Dagböcker 1945-1949. tugivna av Sven Helander

tage.jpg

Gidlunds förlag, 516 s., Södertälje 2001

Erlander avomielisenä

70-luvun alkupuolella ilmestyneiltä Ruotsin pitkäaikaisimman pääministerin Tage Erlanderin kuusiosaisilta muistelmilta odotettiin paljon. Ne osoittautuivat kuitenkin kaikkia paljastuksia tai ristiriitoja vältelleessä mitäänsanomattomuudessaan melkoiseksi pettymykseksi. Siten myös nyt julkaistuihin Erlanderin päiväkirjoihin tarttuu vähän varauksellisesti. Päiväkirjat, joita hän alkoi säännöllisesti pitää vuodesta 1945 eli vuotta ennen pääministeriksi tuloaan, osoittavat, että hänellä oli hallussaan kaikki mahdollisuudet aivan toisenlaisiin muistelmiin. Erlanderin päiväkirjat ovat todella mielenkiintoisia, sekä inhimillisessä juorukatsannossa että historiantutkimuksen lähteinä.

Erlanderin valintaa sosialidemokraattien johtajaksi ja samalla pääministeriksi P.O. Hanssonin yllättävän kuoleman jälkeen syksyllä 1946 edelsi lyhyt mutta tiukka kilpailu Hanssonin itseoikeuttuna seuraajana itseään pitäneen Gustaf Möllerin kanssa. Puolueväen enemmistö haluisi kuitenkin sukupolvenvaihdosta ja nosti paikalle opetusministerin ja vain vajaa kolme vuotta hallituskokemusta keränneen Erlanderin.

Pääministerikautensa alkuvuosina Erlander ei suinkaan ollut se yleisesti arvostettu maanisä, jollaisena häntä juhlittiin, kun hän vuonna 1969 jätti paikkansa Olof Palmelle. Häntä pidettiin lähinnä värittömänä mitättömyytenä, mitä käsitystä levittävä porvarilehtien kirjoittelu näyttää Erlanderia päiväkirjamerkintöjen perusteella suuresti harmittaneen. Toisaalta Erlander oli itsekin alussa aika epävarma ja kirjasi ylös omiakin duubioitaan mahdollisuuksistaan.

Hallitustovereitaan Erlander arvioi hyvin suorasukaisesti, sekä hyvinä että huonoina pitämiensä ominaisuuksien suhteen, ja sillä tavoin objektiivisen tuntuisesti, että on tarpeen mukaan myös valmis korjaamaan aiempia käsityksiään. Poliittisista vastustajista Erlanderin bete noir oli kansanpuolueen johtaja Bertil Ohlin. Hänenkin lahjakkuutensa Erlander tunnistaa, mutta pitää häntä raivostuttavana, häikäilemättömänä ja usein tosiasioista piittaamattomana esiintyjänä. Oireellista on, että Erlanderin arviot muista oppositiojohtajista, ei vain bondeförbundetin Brahmstorpista ja Hedlundista, vaan myös oikeiston Domöstä ja jopa kommununistien Hagbergista ovat henkilötasolla myönteisempiä.

Asiakysymyksissä yhteenotot Ohlinin kanssa koskivat usein ulkopolitiikkaa. Ohlin arvosteli hallituksen puolueettomuuspolitiikkaa, tukenaan Herbert Tingstenin toimittama Dagens Nyheter, joka avoimesti ajoi Ruotsia NATOon. Mielenkiintoista onkin, että ongelmat länsisuhteissa hallitsevat päiväkirjamerkintöjä. Huonot suhteet Yhdysvaltoihin eivät olleet vasta Palmen ongelma. Myös 40-luvulla amerikkalaiset suhtautuivat Ruotsiin hyvin nihkeästi, pitäen sen sodanaikaista puolueettomuutta Saksaa suosineena ja sodanjälkeistä liittoutumattomuutta moraalittomana.

Erityisen paljon huomiota saavat osakseen NATOn perustamista edeltäneet yritykset rakentaa blokkien ulkopuolella pysyttäytyvää pohjoismaista sotilasliittoa Tanskan ja Norjan kanssa. Päiväkirja tuskin muuttaa historiantutkijoiden käsitystä tapahtumien kulusta, mutta tuo kuvaukseen kyllä vahvasti mukaan voimakkaita värejä ajatellen Erlanderin suorasukaisia arvioita tanskalaisista ja ennen muuta norjalaisista samaan sosialidemokraattiseen perheeseen lukeutuneista kollegoistaan.

Pohjoismainen yhteistyö ei ollut helppoa 40-luvulla, vaikkei suomalaisia silloin vielä ollut mukana. Ei ollut islantilaisiakaan, joista Erlander oli valmis vierailtuaan saarella vuonna 1949 toteamaan, että heitä tuskin voi pidemmän päälle laskea pohjoismaihin kuuluviksi. Ratkaisu Islannin taloudelle ”täytyy olla, että Amerikka ottaa heidät suojelukseensa ja tekee heistä luonnonreservaatin”.

Suomi on mahtunut vain aika perifeerisesti mukaan Erlanderin päiväkirjaan. Erlanderin läheisin kontakti Suomeen on ollut K-A Fagerholm. Ensitapaaminen pohjoismaisessa demarikokouksessa vuonna 1947 ei kuitenkaan jättänyt kovin edullista vaikutelmaa: ”Men Fagerholm var ju något förskräckligt. Han gav alldeles fan i konferenssen men kom till tåget, full som en kanon, satt sedan och grisade ned min kupé med sina cigaretter och gjorde resan ytterligt pinsam för mej.”

Tammikuu 2002

1.1.2002

Zoé Oldenbourg: The Crusades

crusade.jpg

Phoenix Press, 645 s., St. Ives. plc. 2001 (1. painos 1966)

Ristiretkien maailma

Presidentti George W. Bush sai aikaan melkoisen hämmennyksen tullessaan käyttäneeksi Amerikan terrorisminvastaisesta sodasta ilmausta ristiretki. Tekevälle sattuu lapsuksia, varsinkin kun poiketaan puheenkirjoittajien myllyn läpikäyneestä tekstistä. Bushille tulikin kiire korjata lausuntoaan, joka johti ajatukset juuri siihen, mitä kaikin keinoin on terrorismin vastaista rintamaa koottaessa haluttu välttää ja johon terroristit nimenomaisesti pyrkivät, eli sivilisaatioiden ja uskontojen väliseen pyhään yhteenottoon.

Ristiretki-sanan luomat mielleyhtymät ovat kuitenkin paljon pelkistetympiä ja uskonnollisempia kuin mitä keskiajan ristiretket todellisuudessa edustivat. Tämä käy selväksi, kun lukee venäläissyntyisen Zoé Oldenbourgin alun perin jo vuonna 1966 ilmestyneen ristiretkistä kertovan teoksen. Uutena pehmeäkantisenakaan laitoksena ei kuusi ja puolisataa sivuinen ja viisi senttiä paksu tiheällä tekstillä präntätty teos ihan taskukirjasta käy, ja sen lukeminen vaatii enemmän kuin yhden pitkän lentomatkan.

Kun uskonnollisilla tunteilla ja niihin vetoamisella on jopa kasvavaakin ajankohtaista merkitystä, ei ristiretkien historian kertaaminen silti ihan pelkästä ajanvietteestä käy. Vaikka Oldenbourg laajasti kuvaa ja analysoi tuhannen vuoden takaista eurooppalaista elämää ja ajattelutapaa, ei niissä olosuhteissa ristiretkiin johtanutta joukkohysteriaa ole yhtään helpompi ymmärtää ja selittää kuin tämän päivän fundamentalismiin liittyvää valmiutta hyväksyä terrorismi uskonnon tai aatteen pyhittämänä toimintatapana.

Uskonnolliset tunteet ristiretkille lähteneiden motiiveina olivat varmasti aitoja, mutta eivät kuitenkaan ainoita ristiretkien käynnistymiseen ja niiden toimeenpanemiseen vaikuttaneista tekijöistä. Ahneus, vallanhimo ja voitontavoittelu kaikissa muodoissaan olivat myös vahvasti mukana.

On aivan liian yksinkertaista kuitata ristiretket länsimaisen kristinuskon ja itämaisen islamilaisuuden taisteluna. Ristiretkien aikana erilaiset kristityt ja erilaiset islamilaiset ottivat jatkuvasti myös keskenään yhteen ja eri ryhmittymät ja hallitsijat liittoutuivat toistensa kanssa yli uskonnollisten rajojen. Latinalaisen Länsi-Rooman ja kreikkalaisen Itä-Rooman eli Bysantin välillä oli kilpailusuhde, ja ehkä pysyvin tulos ristiretkistä oli se, että ne olivat osaltaan vaikuttamassa Bysantin häviöön.

Ristiretkien tuloksena perustettiin frankkien hallitsema Jerusalemin kuningaskunta, joka kituliaasti pysyi pystyssä noin 90 vuotta. On hyvä muistaa, että Jerusalemin valloitus merkitsi yhtä maailmanhistorian kammottavinta verilöylyä, kun kristityt valloittajat lahtasivat kaupungin kaikki kiinni saamansa ei-kristityt asukkaat niin, että esimerkiksi aikalaiskuvausten mukaan veri Al-Aksan moskeijassa lainehti nilkkoja myöten.

Ajan sotatavat olivat raakoja, eikä keskiajan ritarillisuus tarkoittanut erityisempää kunnioituksen osoittamista vastustajille. Tästä huolimatta myös ristiretkien aikaisessa Lähi-idässä uskonnolliset ja etniset ryhmät elivät pitkiäkin aikoja rauhanomaisessa rinnakkainelossa, mutta kokonaisuudessaan aikakausi ei kuulu ihmiskunnan ylevimpiin lukuihin.

Oldenbourgin kirja on ilmestynyt jo 35 vuotta sitten ja kun en muutenkaan ole erityisemmin perehtynyt keskiajan historiaan, en voi sanoa, kuinka hyvin kirja vastaa nykyisen tutkimuksen tasoa, mutta minulle se riitti hyväksi rautaisannokseksi ristiretkien aikaan.

Tammikuu 2002

1.1.2002

Robin Ramsay: Conspiracy Theories

sliitto.jpg

Pocket Essentials, 96 s., Harpenden 2001

Konspiraatiosta ja paranoiasta

Olen vuosikausia hellinyt ajatusta, että joskus vielä kirjoittaisin valtio-opin ja historiantutkimuksen yhdistävän ns. magnum opukseni paranoian ja konspiraation suhteesta politiikassa ja historiantutkimuksessa. Hypoteesini on, että salaliittojen olemassaoloa koskevat enemmän tai vähemmän vainoharhaiset uskomukset selittävät enemmän ihmisten käyttäytymistä politiikassa ja historiallisia tapahtumia, kuin itse salaliitot.

Aineistoa tällaista työtä varten on valtaisa määrä ja internetin aikakaudella se tuntuu vielä lisääntyvän eksponentiaalista vauhtia. Parhaimmillaan nettiavaruus on arvokas tiedon määrää ja sen saatavuutta lisäävä väline, mutta se on myös paikka, jossa kaikenlainen huuhaa ja humpuuki voi vapaasti kukoistaa ja joka on avannut kaikille maailman hörhöille mahdollisuuden levittää mitä mielikuvituksellisempia teorioitaan ja väitteitään. Netin tutkimuksellisen käytön ongelmana onkin sekä väärennösmahdollisuuksien lisääntyminen että tarjotun tiedon verifioinnin vaikeutuminen.

Konspiraatiot, todelliset ja kuvitellut samoin kuin niiden käyttö politiikassa on ikivanha asia. Toisinajattelijoiden, vääräuskoisten tai erilaisten vähemmistöjen vainoa ovat vuosisatoja siivittäneet heihin liitetyt huhut ja uskomukset joilla sortotoimia aina kansanmurhiin saakka on perusteltu. Juutalaiset jos ketkä ovat saaneet tuntea tämän nahoissaan. Konspiraatioteorioiden klassikko on tsaarin Ohranan 1800-luvun lopussa kokoon keittämä teos ”Siionin vanhempien pöytäkirjat”, jossa paljastettiin juutalaisten suunnitelmat maailman hallitsemiseksi. Holocaustin jälkeen tämänkaltainen paranoidinen antisemitismi menetti salonkikelpoisuutensa, mutta kukoistaa edelleenkin konspiraatioteorioiden alamaailmassa.

Tänään Siionin vanhempien paikan maailman salaisia valtiaita koskevassa konspiraatioteorioiden levityksessä ovat saaneet Bilderberg-ryhmä, Trilateraalikomissio, Business Round Table ja Davosin World Economic Forum. Monet katsovat näiden, milloin yhdessä tai erikseen, olevan ne foorumit joissa maailman taloudellinen ja poliittinen eliitti kokoontuu määräämään maailman kohtalosta ja manipuloimaan kehitystä mieleisekseen. Siionin vanhemmista nämä eroavat siinä, että ne ovat todella olemassa olevia järjestöjä tai konferensseja, joissa lihaa ja verta olevat, usein todella vaikutusvaltaiset ihmiset kokoontuvat keskustelemaan maailman tilasta. Niiden suljettu luonne kiihottaa kaikkien salaliittoteorioita rakastavien ihmisten mielikuvitusta joskus aika kiihkeisiin maailmanselityksiin.

Myös kaikki vähääkään tulkinnanvaraiset tai epäselvät sattumukset, erityisesti kuuluisien ihmisten kuolema, ruokkii konspiraatioteorioiden aluskasvillisuutta. Presidentti Kennedyn murha ja prinsessa Dianan menehtyminen auto-onnettomuudessa ovat tästä tunnetuimmat esimerkit. Kiehtovaa on, ettei todellisia salaliittoja voi ihan kokonaan sulkea pois joidenkin kuolemien selittäjinä.

Oma lukunsa on UFOjen ja paranormaalien ilmiöiden viime vuosikymmeninä selvästi lisääntynyt käyttö konspiraatioteorioiden kehittelyssä. Alan markkinointimahdollisuuksista kertoo sekin, että iso osa TV-sarja Salaisten kansioiden -katselijoista ainakin USAssa uskoo, että kyse on faktaohjelmasta, ei fiktiosta.

Kaikkia näitä ilmiöitä käsitellään tiiviissä muodossa Robin Ramsayn todellisessa (alle satasivuisessa) taskukirjassa. Suppeudestaan huolimatta se onnistuu olemaan sekä informatiivinen että hauska ja, olematta mikään tieteellinen tutkimus, antaa myös runsaasti lähdeviitteitä niille, jotka haluavat lähemmin syventyä aihepiiriin. Ramsay pysyy myös koko ajan terveesti paranoian tällä puolen, joskin hivenen hätkähdän sitä, että hän ei kokonaisuudessaan tyrmää kaikkia CIAn ja muiden suurvaltainstituutioiden salaisten mielenmanipulaatiokokeiden uhreiksi itsensä kokemien ihmisten kertomuksia säteilymanipulaatiosta yms.

Tammikuu 2002

1.1.2002

Tage Erlander: Dagböcker 1950-1951

tage2.jpg

Gidlunds förlag, 527 s., Södertälje 2001

Pääministerin päiväkirja

Erlanderin päiväkirjojen toinen osa käy läpi kahden vuoden ajalta tapahtumia hämmästyttävässä laajuudessa ja ällistyttävllä tarkkuudella. Useimmat arvioijat ihmettelevätkin, hur orkade han, miten tällainen päivittäinen ja ykistyiskohtainen kirjaaminen oli mahdollista kiireiseltä pääministeriltä. Todennäköisesti Erlanderin päiväkirjat antavat Ruotsin ulko- ja ehkä vielä enemmän sisäpolitiikan tutkijoille vielä aihetta monenlaisiin analyyseihin ja arviointeihin.

Kuten edellisessä osassa niin tässäkin erityisen mielenkiintoisia ovat Erlanderin avoimet ja oivaltavat arviot monista työtovereistaan. Tämä tietenkin sanottuna sillä ymmärryksellä, että kirjaukset koskevat suomalaisille lukijoille enimmäkseen hyvin perifeerisiä ja tuntemattomia asioita.

Tällaisessa pikaisessa esittelyarviossa en yritäkään paneutua mihinkään erityisteemaan, vaan tyydyn välittämään joitain mieleenjääneitä havaintoja. Vaikka Ruotsi vain vähän liioitellusti pitää itseään edellekävijänä miesten ja naisten tasa-arvon edistämisessä, on todettava, että maan pitkäaikaisin pääministeri edusti vielä hyvin perinteistä suhtautumista naisiin politiikassa. Ylipäätään naiset esiintyvät Erlanderin muistiinpanoissa vaimoina ja siinä ominaisuudessa myös poliittisina vaikuttajina – kuten Gustaf Möllerin puoliso Else Kleen – mutta itsenäisinä poliitikkoina Erlander ei tunnu löytävän kenestäkään erityisen hyvää sanottavaa, enemmänkin päin vastoin.

Perheenisänä Erlander oli varmasti hyvä, huolehtiva ja hellä mies, kuten jatkuva huolenpito Aina-vaimon ja Alma-äidin terveydestä ja hyvinvoinnista kertoo. Liikuttavaa on, miten pääministeri on Ainan useita kuukausia v. 1951 kestäneen pitkän ja lopulta selittämättömäksi jääneen sairauden ajalta päivittäin kirjannut ylös Ainan kuumeen aamu- ja päivälukemat ja muut sairaustiedot.

Vuosien 1946-1950 päiväkirjojen arvioinnissa lainasin Erlanderin vähemmän edullista ensivaikutelmaa Fagerholmista. Se korjaantui jo pian ja näiltä vuosilta Fagerholmia käsitellään lähes yksinomaan myönteisesti. Itse asiassa päiväkirjat päättyvät Erlanderin merkintöihin ylistävästä onnittelupuheesta Fagerholmille tämän 50-vuotispäivillä uudenvuoden aattona 1951. Mutta on todettava, että muistiinpanoissa esiintyvät viittaukset Urho Kekkoseen ovat myös samalla tavoin arvostavia.

Kokonaisuudessaan Suomi ei esiinny kovin paljoa Erlanderin päiväkirjoissa eivätkä ne välitä sitä kuvaa, että Suomen uhanalainen asema olisi ollut alati ruotsalaisten mielissä. Suhteet muihin pohjoismaihin saavat enemmän tilaa, ja niitä leimaa näinäkin vuosina tietty molemminpuolinen epäluulo Norjan ja Ruotsin välillä.

Ruotsin hallituksen työskentelyä paikoin hyvin detaljoidusti kuvaavaa Erlanderia lukiessa hämmästyy siitä, miten kollektiivista sen päätöksenteko on ollut. Pääministeri tuntuu koko ajan konsultoineen kollegoitaan yhdessä ja erikseen kaikenlaisissa asioissa, pienissä ja suurissa, tavoitteenaan mahdollisimman laaja ja kestävä yhteisymmärrys. Näin ei varmaan Ruotsissakaan enää tapahdu, monestakaan syystä.

Helmikuu 2002